Kärnkraft
Utom oljesand, använder sig Kanada av ännu en ifrågasatt energikälla. Landet är mycket rikt på uran och många funderar också över sättet man går till väga när man bryter, använder och inte minst gör sig av med det.
I Kanada finns 18 kärnkraftsreaktorer och de flesta finns i Ontario. Tillsammans producerar dessa 18 ca 15 % av landets el, vilket egentligen inte är speciellt mycket om man jämför med Sveriges 45 % och Litauens 76 %. Men eftersom landet är så rikt på uran så använder man inte allt själv utan exporterar mycket till andra länder.
När man bryter uranet så kan vattnet i närheten bli förorenat och när det sedan rinner vidare så orsakar det alla möjliga sorts problem. Under 1950- och 60-talet, tilläts företag att dumpa avfall från uranbrytningen i Elliot Lake i Ontario. Vattnet blev så förorenat och försurnat att det dödade allt liv när det rann vidare i floden Serpent River. Kanadas First Nation-stammar brukade tidigare hämta dricksvatten direkt från floden, men efter föroreningarna blev det omöjligt. Många dog av cancer och andra sjukdomar efter att ha druckit av vattnet.
I den brutna malmen i Saskatchewan, norra Kanada, brukar det finnas ca 100 kg natururan per ton malm. Uranet utvinns genom att malmen krossas och blandas med svavelsyra. Det utvinna natururanet blir till ett gult pulver och ton av sandvälling blir kvar som avfall. Avfallet innehåller nästan 90 % av den ursprungliga radioaktiviteten. När man sedan framställer el genom att klyva urankärnorn, bildas massor avradioaktivitet.
Avfallsproducenterna har länge diskuterat om hur man ska gå till väga när man hanterar och förvarar det radioaktiva avfallet. Nu tar man hand om avfallet genom att först mellanlagra det i bassänger i många år, sedan torrförvara i betongbehållare och slutligen placera det på ca 500-1000 meters djup i berggrunden. Man trodde att det skulle vara säkert där, men det har kommit rapporter från många håll om att radioaktivitet läckt ut i naturen och orsakat mycket problem.
